Without silence there can be no music

Det är dags för mig att reda upp mitt liv. Ta tag i mina problem och börja planera inför framtiden. För om drygt tre veckor står jag där och viftar med min vita mössa och lämnar den 13 år långa skolgången bakom mig. Sen är det dags för verkligheten. Och med all skit som har hänt på sistone är jag mindre förberedd än någonsin.

Trots ständiga besvikelser ger jag inte upp, men jag har börjat fråga mig själv varför jag anstränger mig. Det verkar inte lösa något och jag blir bara mer besviken, och istället verkar jag få gå vidare själv.

Jag tror jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen.