Without silence there can be no music

Jag saknar känslan av att vara riktigt, äkta genomglad. Att känna att allting kommer lösa sig och bli bra, att det inte finns något att oroa sig över. Precis så kändes det i början av sommaren, runt studenten och en tid efter. Jobberbjudandena kom, solen sken, hade roligt med vänner, spenderade några mysiga kvällar vid olika sjöar... och bara njöt av att våren var över och allting hade blivit bra. Bra på riktigt.

Nu är jag inte så säker längre. Det känns inte bra på riktigt längre. Ingenting känns bra på riktigt.
Och det skrämmer mig oerhört mycket.